Tortyr eller dödstraff?
Många av de häxanklagade utsattes för tortyr.
För att förstå häxprocesserna behöver vi känna till vilka lagar som gällde. Visste du att kvinnan inte fick föra sin talan inför domstol när häxprocesserna pågick?
Ondskan breder ut sig och tilltar i styrka över hela världen. Därför kan man befara att om denna ondska icke blir tillbörligt straffad av överheten, kommer Gud att hårdeligen hämnas.
1563 Erik XIV:s förordning om grova brott
Den religiösa övertygelsen var stark – och förordningen skapades mot bakgrund av att det var självklart att lyda Guds ord och befallningar. Förordningen innebar att sedlighetsbrott inte fick sonas med penningar, silver eller dylikt utan sådana synder skulle leda till döden. Till sedlighetsbrott hörde hädelse av Gud, förräderi, mord, uppenbart hor, blodskam (incest), våldtäkt, tidelag och andra ‘slika laster’.
1602 års lagkommission
Två lagförslag lades fram. Förslagen innebar att brott som bidragit till att “förvilla eller fördärva folk med slik djävulskap” genom vidskepelse, signelse eller trolldom skulle ge bålstraff. Lagstiftningsarbetet rann ut i sanden på grund av intressemotsättningar mellan kung, adel och kyrka.
1609 domstolar börjar döma efter en och samma lagtext
Mellan år 1607 och 1609 lät Karl IX trycka upp och ge ut Kristoffers landslag, Upplandslagen, Östgötalagen och Hälsingelagen. Som företrädare för det ortodoxa tänkandet som slog igenom i Sverige i början av 1600-talet lät Karl IX göra ett tillägg till den landslag som instiftades i mitten av 1450-talet. Lagen kompletterades med gammaltestamentlig text och utdrag ur Moseböckerna. Guds lag kom att gälla i fråga om trolldom, alltså att ”en trollkona skall du icke låta leva”.
1621 års krigsartiklar
Den som umgås med trolldom och som “efter skälig underrättelse” inte avstår skall dömas till döden.
1640 betänkande om processuella reformer
1653 Drottning Kristinas straffordning
En enhetlig straffrättspraxis införs. Det innebar att alla landets domstolar, inklusive underrätterna, började tillämpa samma straffsatser och att även underrätter skulle börja förhålla sig till hovrättens domar.
1643 principbetänkande
Förslag till reformer på processrättens, straffrättens och privaträttens områden lades fram av Stiernhöök och Stiernhielm. Det kom att påverka rättspraxis även om ingen lag stiftades.
1655 års hovartiklar om dolus (uppsåt) vid trolldom
Dolus är en juridisk benämning för uppsåt. Att ha uppsåt innebär att den person som utfört en handling är medveten om vad följderna av handlingen blir. Dolus i fråga om trolldom exemplifierades i 1655 års hovartiklar att:
den som gör förbund med Satan, och han av Guds ord informerad därmed icke avstår, och likväl prövas vara vid sitt rätta skäl och förnuft, … dömes efter Guds och världslig lag. Sker det däremot av obetänksamhet och i dryckenskap är kyrkoplikt en tillräcklig påföljd.
1665 lagkommission
Lagkommissionens uppgift var att utarbeta förslag till erforderliga lagreformer utifrån tidigare lagförslag och betänkanden, men någon lagrevision kom inte till stånd.
1685 första svenska kyrkolagen efter reformationen
1687 förhållandet mellan kyrklig och världslig rättskipning regleras
Under tiden för trolldomsprocesserna följde Sverige den legala bevisteorin. Teorin innebär att domaren ska döma utifrån framlagda bevis och inte utifrån personlig övertygelse. Fullt bevis krävdes för att döma den anklagade, vilket kunde nås genom att:
1. minst två habila vittnesmål sade sig ha bevittnat samma företeelse,
2. den anklagade bekände,
3. det påstådda kunde bevisas genom utdrag ur protokollsböcker eller dylikt.
Den legala bevisteorin bidrog till att erkännande tillskrevs ett högt värde. Ett effektivt sätt att få till ett erkännande är genom tortyr.
Mellan år 1527 och 1734 fanns det inga svenska lagar eller bestämmelser om tortyr, mer än att domarreglerna uttryckligen förbjöd tortyr. Inte heller hade underrätterna befogenhet att använda sig av tortyr, även om mycket pekar mot att det förekom.
I protokoll från bland annat Älvdalen och Gästrikland kan man se att ändringar gjorts som förmildrar beskrivningar. Mycket tyder på att tortyr bedrivits konsekvent och systematiskt.
Hur?
Handbojor
Vanligt förekommande var handbojor av trä eller järn. Handbojorna lades över den anklagades fingrar och spändes med kilar eller skruvar. I protokoll är benämningen “jungfrur”. Ville man skärpa tortyren hissade man upp den torterade i bojorna mot väggen eller i taket.
På kontinenten togs tortyren ibland ett steg längre genom att händerna kedjades fast bakom ryggen samtidigt som tyngder fästes vid de fritt svävande benen. Detta ledde till att den torterades axelleder förstördes. Det framgår inte någonstans att denna tortyrform användes i Sverige.
Block och "klumpar"
Ett annat sätt att pressa och klämma på armar och ben (utan att handbojor användes) var genom block och likvärdiga föremål.
Psykisk nedbrytning
Psykisk nedbrytning av offret, bland annat genom att den anklagade under längre eller kortare tid hindrades från att sova, vanligen genom att de tvingades att stå upp (tormentum insomniae). Motivet var att en sovande själ var mer lättåtkomlig för den onde. Man trodde att vaka under bön och psalmsång förhindrade blåkullafärder och barnaförande. Samma syfte låg bakom vaktstugor.
Rätt att tortera?
I 1600-talets regelverk fanns inga straff för den som utförde tortyr. I bevarade handlingar är beskrivningarna av tortyr summariska och intetsägande.
Hon nekade stadigt. Ty sattes handklovarna på henne när de något hårt blevo tillskruvade jämrade hon sig mycket och låddes gråta, men fällde dock icke en tår utan tjöt mycket.
I protokoll kan man läsa att länsman vittnade att “gossen (13 år) bekänt på modern sedan han varit i handklovarna (i tre dagar), men inte förr”. En del ifrågasatte värdet av ett erkännande som kommit fram genom tortyr, men det finns inget som tyder på att någon uttryckt kritik över den tortyr man bevittnade.
1675 gav Karl XI officiella riktlinjer gällande tortyr. Tortyr ska användas på dem som redan är dömda för att ge dem en möjlighet att slippa helvetet men inte för att få fram erkännanden eller för att komplettera bevisningen.
Sommaren 1757 torterades trolldomsanklagade kvinnor i Åhls socken. De anklagade kvinnorna har beskrivit hur “länsman nöp mig i armen, skakade mig”. Domaren ”slog i bordet och förbannade mig med mera”. Kvinnorna hotades med hängning och spöstraff. Änkan Ersson berättar hur hon hängdes upp i handlederna på en vägg utan att nå golvet med fötterna. När händerna vid denna behandling blödde, förklarade länsman Tillberg att handfängslen varit för löst tillskruvade, och att den anklagade hade ”av ilska sökt händerna utdraga”. Tre nätter låg änkan Ersson naken på bara marken i ett skjul”. Charlotte Taube stöttade dessa kvinnor och såg till att de fick upprättelse.
Fängelsehålorna användes för att förvara dömda fångar. I fängelsehålorna fick de dömda vänta på att domen skulle vinna laga kraft. Först när en dom vinner laga kraft kan straffet verkställas och den dödsdömde avrättas.
Trolldomsanklagade från exempelvis Älvdalen förvarades i fängelsehålan i Falun. De sju personerna som transporterades från Älvdalen till fängelsehålan i Falun förvarades där från september 1668 till april 1669.
Det går inte att veta säkert vilka de trolldomsanklagades medfångar var i just Falun. Däremot vet man hur det såg ut på andra ställen runt om i landet. Allt tyder på att de som satt inlåsta tillsammans med trolldomsdömda kvinnor och män några år senare begått brott som motsvarar de som hölls i förvar i början av 1660-talet.
År 1660 förvarades följande dödsdömda individer i Västmanland: dråparen Olof Persson, tjuven Per Hinnesson, tjuven Erik Persson, Torsten Mattsson som visat sig ha två hustrur, tjuvkonan Elisabet Svensdotter samt soldaten Erik Olsson Rijting som även han ”haver tvenne hustrur”.
I Närke och Vermlands förvarades enligt landsboken från år 1660: två manslagare, en hustru som anklagats för hor, sju förrymda soldater, en kvinna åtalad för stöld, löjtnanten Samuel Olofsson som beskyllts för tjuveri samt löjtnanten Mats Persson berg som slagit ihjäl en karl för 28 år sedan.
Enligt Upplands landbok var de som hölls i förvar år 1667, året innan Det stora oväsendet bröt ut, en man som åtalats för lägersmål, två mandråpare, två mördare (en man och en kvinna), en tjuv och tre bokare.
Kalmar slott är en av de platser som vi säkert vet har använts för att förvara personer som blivit dömda till döden för trolldom. Redan i januari 1607 inrymde fängelsehålan en kvinna som dömts för trolldom. De andra fångarna bestod av två män och tre kvinnor som satt inne för lägerskap, fyra män för dråp, en man för landslöperi, en för tjuveri, en för det han förtalt sig och tre kvinnor för barnamord.
I januari år 1669 sitter tre fångar i Kalmar slott (en lösdrivare, en förrymd soldat och en förrymd båtsman). Fem månader senare har antalet dubblats (en tjuv, en horkarl, två rymlingar, en kvinna anklagad för trolldom och en piga som för det hon utgivit sig för mansperson och klätt sig i manfolkskläder). I oktober har alla utom horkarlen och en av de förrymda soldaterna försvunnit och sex nya fångar har kommit in: en anklagad för våld, en för lösdriveri och för att ha rymt från hustrun, två kvinnor är beryktade för trolldom och en son som insatts för olydnad mot sina föräldrar. Två månader senare uppgår antalet fångar till tio stycken. Kvinnan i manskläder var tillbaka efter att ha rymt och den olydiga sonen sitter kvar. De åtta nya fångarna är en lösdrivare, en förrymd knekt, en person anklagad för trolldom, en för falskmynteri, två som sitter inne för tjuvnad, en för barnamord och en löjtnant som hamnat i slagsmål och annat.
Fram tills 1714 tros man ha haft gemensamma fängelsekamrar för både män och kvinnor. Först 1714 kom ett förbud mot ”misstänkt och lovligt umgänge emellan manfolken och de i fängelset sittande kvinnspersonerna”. Efter det hölls män och kvinnor i separata rum förutom vid gudstjänst.
Det fanns tydliga regler om att inte på något vis särbehandla fångar. De vars straff var att leva på bröd och vatten fick inte tilldelas annat. Däremot var det fångvaktarns uppgift att om den på som satts på bröd och vatten blev livsfarligt sjuk anmäla detta utan dröjsmål.
Fångarna varnas från att uppsätta sig mot sin själasörjare och lärare. Med all hövlighet, lydnad och hörsamhet gå dem till handa enär de söka bringa dem på den rätta salighetens väg och ville underrätta dem uti deras kristendom, samt dem kalla till catechisimi förhör. Förgrep sig någon på predikanten, visade någon studsighet eller olydnad eller inredde andra därtill, den skulle någon försköning antingen till livet med annan svår kroppsplikt straffas.
Att använda sig av ”lastande och smädefulla ord” mot överhet och auktoritet såsom domare och exekutorer var straffbart. Det kostade fångar livet, halsjärn, kåkstrykande eller gatulopp. Även ”oföviskt och otuktigt snack och tal” och visor, spel och drickande över det som var absolut nödvändigt var straffbart. Fångarna fick absolut inte bli berusade under sin förberedelse inför döden. Istället ville man att fångarna skulle känna stark vördnad inför Gud under deras sista tid i livet. Tiden i fångenskap såg som fångarnas möjlighet att bedja Gud om salig ändalykt och evig välfärd för själen. En fånge som stal eller utförde skadogörelse straffades med dubbet så högt straff som det som var lagstadgat. Skräckpropaganda användes för att få fångarna att lyda och få ordningen att upprätthållas.
Matransonen var knapp. Den 28 januari 1714 svälter tolv finska soldater ihjäl i fängelset. Vid tillfället var de nästan nakna. Tidigare hade de klagat över att deras hungersnöd i fängelset varit större än den de lidit under de 200 mil de transporterats.
Förhållandena var liknande i Nyköping år 1658 som för de svältande soldaterna. Skepparen Nils Svensson fälldes för tobakssmuggling. Svensson uttrycker att han lidit större nöd under sina dittills 16 veckor i Nyköpings fängelse än vad han någonsin tidigare gjort, inte ens på sina seglingar i Hispanien, Portugal och Ostindien. Han säger sig vara utsvulten, törstig och genomfrusen och ber om att få dö för sina brott framför att sitta i fängelset och förtäras av råttor och loppor.
Kalmar slott var ett av de ställe som hade fängelsehålor år 1645. Fångarna hölls både i vattentornet och tornet i källaren. I vattentornet rann smutsvatten ner genom gluggar i taket. Golvet hade ett galler som gjorde att ”golvet” vid höga vattentillstånd kunde vara täckt av vatten. I källarhålan fanns en djup brunn mitt i rummet som gjorde hålan till ett otroligt svårt fängelse. Inget av kronans fängelse var varken upplysta eller uppvärmda. Fångarna gavs heller ingen föda, utan de fick en pengaranson som de fick använda för att införskaffa mat, ljus och värme.
De viktigaste straffen under den tid då häxprocesser pågick i Sverige var böter, kroppsstraff, fredlöshet och dödsstraff. Snart skulle även frihetsstraff komma att bli allt viktigare, men ännu hade det inte fått fäste.
Fram tills mitten av 1600-talet förekom fortfarande levande begravningar och faktiskt bränning på bål, men allteftersom århundradet fortlöpte blev det allt mer ovanligt. Dödsstraff fortsatte att ha en framträdande roll, men mildrades. Istället för att brännas levande på bål halshöggs den dömde innan själva bränningen. Även stympnings- och skamstraff mildrades mot slutet av 1600-talet.
Kroppsstraff
Att dömas till ”fängelse på bröd och vatten” sågs som ett form av kroppsstraff. Själva straffet var det kroppsliga lidande som svältstraffet medförde snarare än själva inspärrningen. I kombination med den låga standard fängelsehålorna höll blev 28 dagar på bröd och vatten nästan lika ohyggligt som ett dödsstraff.
Fredlöshet
Att dömas till fredlöshet innebar att bli berövad på sin identitet och det rättsliga skydd man har som medborgare. Som dömd till fredlöshet var man utesluten ur rättssystemet. Brott mot en individ som dömts till fredlöshet var inte straffbart. Senare kom straffet fredlöshet att ersättas av landsförvisning.
Frihetsstraff
Frihetsstraff användes av kyrkliga myndigheter redan under medeltiden. En tanke bakom var att fångarna skulle fostras till bättre människor. Även ekonomiska intresse hade ett finger med i spelet.
Det vanligaste frihetsstraffet bestod av att fångarna skickades till straffarbete på något kunglig borg, någon fästning eller i koppargruvan i Falun eller silvergruvan i Sala. Härigenom fick kronan billig arbetskraft.
Det fanns ett straff som ofta var mer avgörande än det som utfärdades av rättssystemet, nämligen straffet att inte få komma till himlen. För att få komma till paradiset trodde man sig behöva begravas i vigd jord. Bränning på bål – som ju trolldomsdömda utsattes för blev på så vis ett hinder för att ta sig till paradiset.
Samtidigt som bränning på bål avskräckte ansågs en avrättning sona den avrättades synder. Tvärtemot ansågs självmord vara en oförlåtlig synd. Det ledde till att en del kom att begå självmord med hjälp av dödsstraff. Genom att utföra eller ta på sig skulden för ett brott förbundet med dödsstraff blev det möjligt att ta sitt liv och ändå hamna i himlen.
Det var hemska tider med kyrklig makt och angiveri. Allt som var annorlunda var misstänksamt och det är lätt att dra paralleller till dagens samhälle.
Jag läser sällan historiska romaner men denna gav verkligen ökade kunskaper i något jag känner mig väldigt dåligt bevandrad i. Är oerhört imponerad av den tid för forskning som Annika Andebark måste ha lagt ner, inte minst i att tyda dåtidens skrifter.
Vill du lära dig mer
om trolldomsprocesser?
Vill du lära dig mer
om trolldomsprocesser?
Kontakt
Det är viktigt att lyfta och våga prata om det hundratals kvinnor och män utsatts för i Sverige.