Skava klockor och resor till Blåkulla
Rädslan som fanns för häxor och för att bli bortrövad till Blåkulla färgade stora delar av samhället mellan åren 1668-1676. Många av de berättelser som florerade och rykten som gick härstammade från en stark folktro. Rädslan satt djupt rotad i människor och begreppen och berättelserna blev ett sätt för dem att sätta ord på rädslan.
Häxa
Tittar man igenom bevarade dokument från trolldomsprocesser lyser just ordet häxa (hexa/häcka) med sin frånvaro. Istället används ord som trollkona, trollpacka och trollkäring (eller trollkar om gällde män). Eller möjligtvis svartkonstnär. Första gången ordet häxa nämns i svensk text är år 1667.
Ursprungligen användes ordet häxa i betydelsen ”ont uppsåt” och betecknade inte de kloka gummorna som människor sökte hjälp hos. Så småningom utvecklades häxa till någon som hade magiska krafter i kombination med kunskap om örtmedicin som kunde hjälpa människor med smärtor och andra problem. I samband med detta började alltså den kloka gumman (som utövade vit magi och hjälpte folk) med tiden att kallas för det kristna skällsordet HÄXA (som betecknade en person som var ond). Forntidens ord för den som utövade vit magi (även kallat sejd) var völva eller vala.
Begreppet häxa
Själva ordet kommer från medeltidstyskans hexe, som i sin tur tros ha sitt ursprung i fornhögtyskans hagazussa. Hagazussa har tolkats till gärdsgårdsriderska. Enligt folktro red häxan på just en gärdgårdsstör. Sittandes på gärdsgården hade hon ena ben på tunet – den inhägnade delen som hörde till den inhägnade gården eller betesvallen. Det andra benet hade hon i okänd vildmark. En häxa är alltså någon som befinner sig i gränslandet mellan vår trygga, kända värld och en annan, okänd värld. Gärdgårdsstöret blir en symbol för gränsen mellan de båda världarna.
I takt med att kyrkans makt ökade ändrades synen på ”kloka gummor”, magiska krafter och trolldom. Bra intiution, magkänsla och örtkunskap blev nu till ”magiska krafter” och trolldom som betraktades som ett Satans påfund. Istället för läkande lyfte kyrkan denna trolldomen som upphov till sjukdomar och skada. Man började prata om trollkonor som någon som hade slutit förbund med Djävulen. Trollkonor började ses som någon som kunde styra skördar och förvandla sig själv till ett djur.
Häxanklagad
Att bli utpekad som häxa eller trollkona var att anklagas för att bruka trolldom. Under Det stora oväsendet innebar en häxanklagelse att personen ansågs ha ingått en pakt med Satan. Att vända ryggen mot kyrkan och Gud, såsom man ansågs göra om man ingick en pakt med Satan, var något av det värsta man kunde göra. Därför ansågs trolldom vara ett av de grövsta brotten.
Mellan 1668 och 1676 baserades anklagelserna ofta på att personen sades ha bortrövat barn till Satan och Blåkulla. Man lät barn agera vittne och lyssnade till deras berättelser om andra personer som de sade sig ha sett i Blåkulla. Exakt hur många so häxanklagades under den stora masshysterin är ovisst.
Blåkulla
Enligt folktro är Blåkulla Satans hemvist. Platsen blev högst central under Det stora oväsendet 1668-1676. Det var dit barnen sade sig ha blivit bortrövade av trollkonor.
Septemberförhör med Gertrud Svensdotter (3 september 1668)
”Q. Vad mat det var?
R. Krusat, grant bröd och smör på sade att det hade alls ingen smak.
Marit haver sedan stigit upp och givit Gertrud dricka utur ett grant kärl, vilket hon sade illa hava smakat.
När de hade ätit stego de upp till att dansa två och två sade sig hava hört spel utur en kammar[e], dit Satan med en stor gaffel undertiden gick till att ställa hopen, såsom hans ord skola hava varit. Sedan hava de begynt att slåss med hakespilar/-or upp över huvudet (dem de hava fört med sig) bannas och svurit, och då det var beställt togo de Satan i hand förr än de skildes där ifrån, vilket således är skett att Satan och den honom skulle handtaga hava lagt vänstra handen bak om ryggen, och således lagt aviga händerna tillhopa, buckandes baklänges.
Gertrud berättade ock huru såsom en hop folk hava lyftat och håvit timmer, och en annan hop timrat på en stor byggning utmed ett högt berg, de som arbetade voro så svettiga att svetten rann av dem, då byggningen var färdig och Satan gick ut att bese deras arbete, haver han skrattat så att byggningen haver ramlat överände.”
”Q. Frågades Gertrud huru det såg ut i Blåkulla, om där ock var ljus?
R. Att där var mycket grant ljus, och var ljus på borden, och att de äldsta käringarna stodo på huvudet på bordet havandes ljuset (salva reverentia) i tiogan, id est in membris genetalibus, vändandes buken framåt, sade sig hava kunnat se huru talgen av ljusen har runnit neder i tiogan. Berättar att Satan själv går och sätter dem så till, där de måste stå så länge gästerna äro hos honom.
Q. Om Satan predikar för dem?
R. Undertiden och mest om söndagsnätterna, skickar sig i åthävor, som en annan präst i kyrkan bannas och svärjer folket kryper och håller händerna avigt tillhopa. Hava ock där en särdeles kyrka.”
”Q. Huru de göra när de kommo till och gå från bords?
[fol. 12r] R. Tala med munnen, sägandes fanen tag mig, fanen tag mig, etc. hållandes händerna aviga tillsammans. Då de hava ätit stiga de upp på golvet och slåss med sina kokspilor, Satan står och ser på dem. När nu allt detta var beställt, for hon (så väl som de andra) på lika sätt och med samma formalier hem åt som tillförende.”
Förhör med Erik Eriksson (september 1668)
”Uti en kammar hade han kommit (på vad sätt visste han intet), varest han såg en stor grop full med eld, där nakot folk gingo på en stege, och då de kommo överst på stegen föllo de tillbaka neder igen. Utav deras händer dröp blod, men eld var över all kroppen, pepo och läto ynkligen, huru han kom ut dädan visste han icke heller. Ej heller huru han kom tillbaka till det rummet han togs ifrån”
”Efter några dagar är han på lika sätt ditförder igen, men då haver han där intet annat sett, än eld överallt, och folk uti elden med upphållna händer pipandes och gnällandes.”
Förhör med Gullichs-Anna
”Gjorde densamma berättelse om deras upptåg i Blåkulla såsom Gertrud, både om ljus, ljusstakar, mat, dricka, dansande etc. allenast lade detta till, att så ofta de nämnde fanen skulle de niga. Om stugan de voro uti berättar hon den vara så stor att man intet kunde se den till ände, säger att en hav. gått på golvet och tjänt. Den första gången hon var där säger hon att hennes farmoder intet var ljusstake, utan satt då vid bordet, men sedan blev hon ljusstake.”
Flygsalva
För att kunna flyga till Blåkulla smorde häxor in sig själva, riddjuren eller gärdsgården med en salva.Salvan, som de fått av Satan, gjorde att själen kunde fara till Blåkulla medan kroppen lämnades kvar. Eller, det är åtminstone vad man trodde.
Om en så kallad flygsalva, häxsalva eller trollsmörja existerat har den troligtvis varit fungerat som en psykoaktiv drog. Bolmört lär ha ingått i salvan, och kanske även bolmört och odört. Dessa har alla nämnts som ingredienser under 1500-talet av naturvetenskapsmän som Johannes Weier, Francis Bacon och Giambatista della Porta. Var för sig kan växter ge lugnande, hallucinogena, sövande eller muskelavslappnande, och häxanklagade hade ofta mycket kunskap om att kombinera örter och växter för att få fram naturläkemedel med önskvärd effekt. Kanske har en drogliknande salva använts. Hur det verkligen var får vi aldrig veta, men i boken Dödsblommeört används den förklaringen till synerna.
Skava klockor
Att skava klockor är ett fenomen som återkommer i många av protokollen från Det stora oväsendet. Det fanns en idé om att trollpackor satt i kyrktorn och skavde eller gnagde flisor och spån från den heliga malmen i klockorna. Enligt folktron lades sedan den avskavda malmen i pungar som trollkonorna fått av djävulen. Handlingen upplevdes som starkt förknippad till skärtorsdagar, påsk och julnätter.
Länsman Olofssons brev till fogden i Österdalarna (maj 1668)
”bekienner sig hafva varit åstadh och medh sigh soopequasten hafua haft up till Klockorna och skafvit; dhen onda hafuer tagit deht dhe skofvo, och så foro the till rummet dher dhe blefvo församlade”
Anledningen till detta egendomliga beteende var enligt den i processerna inbegripne moraprosten Elof Skragge, att
”der jti de skulle läggia det de skafvit hafva af klockorne, tillijka medh en steen, det dhe hafva skafvit måste dhe nedsänkia i hafvet och säija: Såsom detta alldrigh kommer til Klockan igen, så kommer alldrigh min siähl til Himmelen”.
Förhör med Gertrud vid Fjärdingstinget (juni 1668)
”under vägen skovo de klockorna i [Lill]Härdal, vilket Marit offrade den onde”
”Enär hon i Pingsthelgen hos Länsmannen Lars Olofsson i Älvdalen satt i arrest, haver hon ock varit åstad [s. 9] som hon bekänner på en sopkvast, och skavit klockorna där sammastädes, vilket hon gav den onde, och han hov det samma straxt i sitt smörjehorn, och bekände att om Jultiden fara de åstad och gnaga de klockorna med sina tänder ”